Kvinna utan minne av Petter Lidbeck

 

 

Usch vilken fruktansvärt hemsk bok. Vet knappt vart jag ska börja. Känner så mycket medlidande för Mias man Erik. Tänk om man själv skulle uppleva samma sak, det måste vara den värsta tänkbara mardrömmen.. 

 

Det här med att Mia verkar helt ointresserad över att lära känna sitt gamla jag vet jag inte heller vad jag tycker om. Jag själv hade ju fått en smärre panik av att inte minnas ett enda dugg av mitt liv medans Mia verkar tycka att det känns ''skönt'' att få börja om på noll. Hon kan heller inte förstå vad som fick henne att falla för sin man eller varför skulle hon vilja umgås med dom tråkiga vännerna hon en gång hade. 

 

Jag tycker även att det är jobbigt att läsa om hur Mia känner för sina barn. Att döttrnarna bara irriterar henne med deras flickiga och kläninga sätt men att hon sen känner lite sympati för sonen för att han är finnig och ful. Nej jag tycker att det är fruktansvärt. 

Boken är väldigt kort men ändå lyckas Petter Lidbeck att få med det som är relevant. Det är inte mycket krusiduller utan det är rakt på sak hela tiden. Boken känns välskriven och genomtänkt rakt igenom.